Hon sitter som ett kommatecken i rummet,
halvvägs mellan tanke och färg.

Stolen lutar mot evigheten,
vingen på sidan viskar turkos tystnad.

Ett glas vin håller sig fast vid ljuset,
rosar sitt eget eko.

Hypotes: vila är en sorts rörelse.
Mot-hypotes: stillhet är bara rytm i förklädnad.

Hon dricker långsamt ur kvällen,
läppar målade av ordlös musik.

Linjerna darrar som minnen i penna,
stolen andas, bordet tvekar.

Och Dada säger:
hon är inte kvinna,
hon är pausen efter meningen—
den plats där verkligheten tar ett djupt andetag.