Det börjar med ett ploff.
Inte i leran, utan i färgen.
En magentaklick landar på pappret,
breder ut sig som en hemlighet utan skam,
och plötsligt står den första grisen där:
lång nos, mjuka öron,
ben som inte riktigt hunnit bestämma sig
om de vill gå eller flyta.
Bakom den: blått.
Ingen himmel, ingen sjö,
bara blå tisdag, utspädd med vatten.
Den andra grisen rullar in från sidan,
som om någon just dragit bort gardinen
till ett svinstall och hittat
en pågående revolution i filtpennor.
Hon lägger sig nästan ner,
halvt dröm, halvt vardag,
öronen vikta som små rosa tält.
Hon tänker:
”Om människor kallar vår färg skär,
varför kallar de då sina egna ansikten
bara hudfärg?”
Frågan stannar i luften,
fastnar i den blå bakgrunden
som en post-it-lapp utan text.
Den tredje grisen är mer affärsmässig.
Han kommer nedifrån,
huvudet först,
som en undersökning av perspektiv:
Vad händer om vi tar makt
över blickens vinkel?
Han har nuffat sig fram till kanten
av bilden,
nos-enquête, snok-sociologi.
Grisarnas interna protokoll säger:
- Vi är tre.
- Vi är rosa på ett sätt
som inte finns i naturen,
men desto mer i reklamen. - Vi har tröttnat på att vara innan-bilder
i köttindustrins powerpoint.
DADA anländer i form av slarviga konturlinjer.
Svart tusch snubblar runt kropparna,
ritar om ryggradens beslutsamhet
tre gånger på samma ställe.
Varje skakning är ett nej
till anatomins övertygelse.
Ben?
Kanske.
Rumpa?
Eventuellt.
Exakt muskelgrupp?
Inte idag.
Det viktiga är rörelsen:
små otydliga steg
mot en annan berättelse.
De tre neongrisarna konfererar
i tystnad.
Den till vänster,
långsträckt som en nyfiken kommatecken,
sniffar ut mot dig som tittar:
“Människa,
hur känns det att vara art
och ändå så ofta bete dig
som en fabriksinställning?”
Du svarar inte,
för du låtsas att det här bara är konst.
Den mittersta grisen
vrider örat,
som en antenn fångar hon
små brummande fragment
från mänskliga samtal:
“Billigt fläsk.”
“Protein.”
“Ska vi grilla i helgen?”
Hon sorterar orden i två högar:
Närhet och avstånd.
Högen med avstånd
är mycket större
och luktar desinfektionsmedel.
Den tredje grisen
sätter ner klöven bestämt i blått:
en liten stämpel av existens.
Bakgrunden skvätter kring dem,
turkosblåa fläckar,
som om någon hällt vatten
på en digital skärm.
Det är inte himmel,
inte hav,
utan möjlighet.
Här hade kunnat vara:
ett fält,
en skog,
en lerig lycklighet.
Istället: ren färg.
Ett odefinierat rum
där ingenting ännu
lukar av stall.
DADA kallar det en
interventionszon.
Här kan vad som helst hända
med själva idén
om gris.
Grisarna testar sina roller.
Den första provar att vara sällskapsdjur:
lägger huvudet lite snett,
ögonen mjuka,
svansen ett frågetecken.
Du känner hur reflexen kommer:
”Åh, vad gullig!”
I samma sekund
gör den tredje en snabb koreografi
med trynet:
slakthus, kylrum, butik,
allt sammanfattat
i en liten, mörk skugga
runt näsborrarna.
“Åh, vad gott”,
säger någon i bakhuvudet.
Båda reaktionerna
stöter ihop mitt i bilden,
kolliderar,
blandas till en magentafärgad klump
av ambivalens.
Den mittersta grisen
andas djupt.
Varje inandning suger in
hundra år
av språkliga uttryck:
“svinstia”,
“grisigt”,
“svinaktig”,
“ha tur som en gris”
(Schwein gehabt).
Hon hostar ut dem
som små svarta streck,
som om tuschpennan nyss
varit i halsen på henne.
Kvar blir tre kroppar,
befriade för ett ögonblick
från ordens lina.
Bara färg,
vikt,
värme.
Som om pappret
försöker minnas
hur det var
innan tingen fick etiketter.
Sedan händer något märkligt.
Den blå bakgrunden
börjar bete sig som vatten.
Konturerna kring grisarna
lättar,
svävar.
Nu är de inte längre
på marken,
utan på väg någonstans:
Tre neongrisar
i låg flygning
över konsumtionslandskapet.
Under dem:
skyltar, priser,
reklamblad som fladdrar
som små vita fåglar.
De ser allt,
men lämnar inga spår,
för de är ju bara teckningar,
eller hur?
DADA lutar sig fram
och viskar på svenska,
med lätt tysk brytning:
“Saken är den, kära betraktare,
att även uppdiktade grisar
kan rota i din verklighet.
De grymtar inte,
de ritar om dina kategorier
med rosa tusch.”
Du märker att det stämmer.
Något har flyttat sig.
Det är litet,
inte en revolution,
mer som när en sten
plötsligt fattas i skon
och du märker
att du gått med den
alldeles för länge.
Till sist lägger sig stillheten.
Tre neongrisar vilar
på ett blått fält
av ännu obeslutna betydelser.
De säger ingenting.
Det behöver de inte.
Färgen har redan pratat klart:
Vi är inte bara mat.
Vi är inte bara symboler.
Vi är kroppar,
relationer,
möjliga vänner,
omöjliga varor.
Du blundar ett ögonblick,
och när du öppnar ögonen igen
är bilden kvar,
precis likadan,
men ditt ord för “gris”
har fått en ny,
lätt flimrande kontur.
DADA nickar nöjt i hörnet.
Det här var ju bara en pigture.
Och ändå:
någonting i dig
har börjat säga
vi
när du tänker
på rosa kroppar
mot blå bakgrund.
Leave a Reply